dimma.
Har inte så mycket vettigt att uppdatera med. Eller kanske iofs, men det blir senare. Just nu deppar jag över vädret, en ganska liten bagatell, men jag kan inte vistas ute i det här vädret, mitt hår tål det inte. blir en enda stor boll av det hela.
Funderar på om jag faktiskt skulle ta och betala mina räkningar i dag, min kära pojkvän har påpekat det ett par gånger. Han är väl nervös eftersom det är jag som ser till att hyran blir betalad. =) Måste bort till antes kära mor och betala, antar att det är det som gör att jag helt enkelt inte får tummen ur. Inte för att jag har något emot att gå dit, men ändå. Ni förstår, man måste ju faktiskt av egen kraft röra på benen för att ta sig dit. 100 meter är faktiskt ganska långt, hmpf.
För intresseklubben kan följande antecknas; Lägenheten ser fortfarande ut som ett kaos, och då menar jag verkligen det. Man skulle kunna tro att vi flyttade in igår. Har haft ganska bra skäl till att inte kunna ta tag i det riktigt, men det har ju verkligen inte hjälpt att man har en pojkvän som inte bryr sig speciellt.
När får jag bli normal igen, eller är det såhär som jag kommer känna mig? förvirrad, orlig och helt ur balans. Kan inte allt bara bli som vanligt, kan inte bara alla komma hem, kan inte alla bara må bra? Näe ska mörkret lätta? Måste jag vänta tills vårsolen strålar igen, tar det så lång tid?
Tur att glädje ändå strålar igenom, vad vore jag utan de två tingen? Livet är verkligen nyckfullt.
Funderar på om jag faktiskt skulle ta och betala mina räkningar i dag, min kära pojkvän har påpekat det ett par gånger. Han är väl nervös eftersom det är jag som ser till att hyran blir betalad. =) Måste bort till antes kära mor och betala, antar att det är det som gör att jag helt enkelt inte får tummen ur. Inte för att jag har något emot att gå dit, men ändå. Ni förstår, man måste ju faktiskt av egen kraft röra på benen för att ta sig dit. 100 meter är faktiskt ganska långt, hmpf.
För intresseklubben kan följande antecknas; Lägenheten ser fortfarande ut som ett kaos, och då menar jag verkligen det. Man skulle kunna tro att vi flyttade in igår. Har haft ganska bra skäl till att inte kunna ta tag i det riktigt, men det har ju verkligen inte hjälpt att man har en pojkvän som inte bryr sig speciellt.
När får jag bli normal igen, eller är det såhär som jag kommer känna mig? förvirrad, orlig och helt ur balans. Kan inte allt bara bli som vanligt, kan inte bara alla komma hem, kan inte alla bara må bra? Näe ska mörkret lätta? Måste jag vänta tills vårsolen strålar igen, tar det så lång tid?
Tur att glädje ändå strålar igenom, vad vore jag utan de två tingen? Livet är verkligen nyckfullt.
Kommentarer
Trackback